Längtan efter nytt läge

Något jag minns av min farfar var att han flyttade jämt. Nåja, jämt kanske är att ta i, men ofta jämfört med mina föräldrar som bott i samma lägenhet sedan långt innan jag föddes. Det känns som om den där miljöombytesgenen har hoppat över en generation. Själv flyttade jag runt utomlands i flera år och sedan mer ofrivilligt hemmavid när jag var ”mellan boenden”. Sedan införskaffades lägenheten på Söder, efter en långdragen jakt som ni kunde följa här på bloggen 2011. Förra året var det tillfällig utflykt Riga där jag trivdes som fisken i vattnet. Efter det kliar det i fly(k)ttgenen igen, men eftersom både vänner och arbetsplats finns här i Stockholm finns inga rimliga motiv till en utlandsflytt eller ens till Jönköping! Kvarstår flytt inom länet, men vart?

Jag håller just nu på med ett psykologiskt experiment på mig själv: Hur långt från centrum klarar jag av att bo utan att bli galen? Det föll sig nämligen så lämpligt att en väninna med familj behövde hyra en tvåa, så hon fick låna min, medan jag och sambon klämmer in oss i hans etta på Stora Essingen. Så det är även ett experiment i hur litet man kan bo. Det sistnämnda har jag inga problem med. Visst, det är skönt med två rum, speciellt om man vill ha gäster, men att ha kök, sovrum, tv-rum och matrum allt i ett är rätt mysigt faktiskt. Pendlingstidsmässigt tror jag dock att det här med 30 minuter på bussen är min maxgräns (ettan från Essingetorget till Stureplan). Men visst, säg att jag pallar 30 minuter på t-banan så har jag täckt in en ganska stor del av Stockholm. Om man sedan kunde införa infravärme i busskurerna skulle jag vara bra mycket gladare. Att vänta på en buss i detta klimat GÅR ju bara inte.

Utsikt mot Lilla Essingen och Söder från Broparken
Vem kunde ana att det var så vackert att stå under Essingeleden?

Förutom bussberoendet måste jag säga att Stora Essingen har stor potential. Vackert är bara förnamnet. Sen skadar det inte hur nära det är till allt man behöver: Pizzeria, gym, kemtvätt/skrädderi och café i samma hus, buss och kiosk på torget utanför fönstret. Går man över (den så gott som bilfria) gatan kommer man till kiosken där man hämtar ut brev och paket. Att slippa hämta posten på Coop med deras eviga köer är en lättnad. Över gatan åt andra hållet ligger mataffären (svindyr men ändå) och ytterligare faciliteter i form av restauranger, blomsteraffär, med mera. Att sedan samtliga brf:er här på ön verkar lätt fascistoida och strösslar ”tillträde förbudet” och ”privat område”-skyltar på varenda yta som ligger i anslutning till deras hus är kanske något man får leva med, även om det gör ens promenad lite komplicerad. (Det kanske är ett fenomen som är vanligt över hela stan numera?) Jag är absolut ingen allemansrättskramare men kan tycka att om man nu bor i ett flerfamiljshus med en massa löst folk så kanske det inte spelar så stor roll med lite löst folk till på tomten, i alla fall inte om de beter sig som folk, typ är ute och promenerar, joggar eller genar till bussen.